Tack för att du finns. Livet är stunderna vi minns.

Idag är det mors dag. Jag är en mamma och jag har en mamma. Ja, det konstaterandet är rent av fantastiskt. Långt ifrån en självklarhet i livet och mina tankar går även till dig som inte vill eller kan fira idag.

På fars dag blir jag alltid triggad. Vare sig det delas grattis-inlägg om och till pappan i livet eller saknaden efter hans bortgång så upplever jag ett sting av ledsenhet. Nej jag missunnar ingen en pappa, tvärtom, en sådan dag är bara en stark påminnelse om min egen sorg och saknad – en pappa som lever men som inte finns där för mig. Jag vet helt enkelt inte vad en far-dotter-relation är för något. Kan endast inbilla mig.

En relation mellan mor och dotter känner jag däremot väl, den med min mamma. Det var hon och jag, vi två var en hel familj. Ett team. Mors dag är för mig som femtioårigt ”barn” en glädjens dag. Hon finns! Och det är minsann ingen självklarhet.

I långa perioder som tonåring var jag mamma till min mamma. Så ska det inte vara enligt mallen, men så var det. Det är sådant som inte syns utåt. Det är sådant vi inte pratar om och gör vad vi kan för att dölja. Vi skäms. Trots att vi är helt oskyldiga till det skamliga som inte borde vara ett uns litet dugg skamligt.

På mitt sextonde år försvann min mamma mer och mer från sin kropp. Framförallt ifrån sina ögon. Jag sökte kontakt och fick impulsen att skaka henne och skrika ”hallå!?”, för det fanns liksom ingen där längre.

I början av gymnasietiden fick jag inte sova under nätterna, de nätter då mamma väckte mig i sin egen panikrädsla. När jag cyklade hem från skolan visste jag aldrig vad som skulle möta mig, om hon hade överlevt eller ej. Jag somnade under dagarna, på lektionerna i skolan och till och med en gång till häst under ridlektionen. Ingen vuxen reagerade. Mer än med irritation som jag minns det. I andra ring bad mamma om hjälp hos socialen för att jag skulle kunna få en egen bostad, för lugn. Myndigheten lyssnade knappt med ett halvt öra, bemötte oss som att jag var ett problembarn och vi fick lösa det på annat sätt. Mamma har en förmåga, eller en defekt hur vi nu väljer att se det, att se fräsch ut trots att näsan knappt orkar nå upp över vattenytan. Jag har ärvt den tillgången. Till min lycka och till min oförmåga att be om hjälp … Jag levererar alltid oavsett omständigheter. Som en kvinnlig Terminater av sårbart kött och blod, med ett hjärta som känner precis allt men som sällan fick vara med och bestämma. Jag slutförde mina studier på och tog examen från Teknisk linje, med mediokra men godkända betyg. Jag har ett läshuvud och skulle likaväl kunnat gå ut med toppbetyg, vilket jag också fick syrliga kommentarer om från en och annan släkting eller presumtiv arbetsgivare som fnyste åt siffran ”3”. Ingen frågade varför. Att jag var lat, var ett socialt accepterat antagande.

Överlevnad kan göra en människa grymt stark. Om hon kommer levandes ur.

Som nybliven mamma på 25 fick jag lov att byta fokus till mammarollen till mitt barn. Jag mäktade inte med oro åt annat håll. I ren självbevarelsedrift behåll jag mig själv i symbiosbubblan med min son så ofta som möjligt och tittade bara ut vid akuta lägen för att släcka bränder som hotade den unga mormodern. För hennes skull, för hans skull, för min skull.

Minns ett tillfälle då jag och min väninna, båda småbarnsföräldrar, överhörde två kvinnor på gymmet som beklagade sig över att det var mors dag, eftersom det innebar att de var tvungna att genomlida en påtvingad morsdagsmiddag senare hos sin mamma. Vi tittade storögt på varandra och brast sedan ut i ett fniss av samförstånd. Hennes uppväxt var lika dysfunktionell som min och vi båda drömde om att ha en mamma som bjöd på hemlagat. Ja, om jag överdriver något. Kanske var det inte vår dröm, men åtminstone en då långsökt fantasi.

Min mamma har aldrig varit en ”bullmamma”. I ordets rätta bemärkelse, haha. Men hon är min mamma och jag älskar henne för allt hon gett. För att hon är hon. Även fast jag så ofta önskat att jag kunde fixa hennes mående och ibland inte orkat. Trots att hon vid tillfällen på vägen trott och uttryckt att jag skulle få det bättre utan henne.

Idag vet vi bättre. Vi behöver varandra. Idag kan vi skratta, hålla varandras händer i förvissningen om att vi är starkare tillsammans. Idag är hon frisk och vi kan prata öppet. Stötta och stöttas. Denna mors dag är hon inte bara min mor utan även min vän. Precis som när jag var liten.  Jag är en del av henne. Hon och jag är en del av något större.

Eller som min förstfödde som femåring så klokt konstaterade ”Man är barn så länge man har föräldrar”.

Grattis på mors dag!

Tack för att du finns.

Jag tror på dig! Även när du själv inte gör det /Malin

PS. fotot är taget i en automat 1979

PS2. mamman ifråga har fått läsa och godkänna texten innan den publicerades. Förövrigt är hennes historia för nu inte min att berätta